FINAL EXAMS OCH ÅNGEST
Herregud. Vet inte hur jag ska börja detta inlägg. Vet inte ens om jag vill publicera det. Jag har börjat få ångest (vilket är helt normalt, jag vet).
Jag har ångest över skolan. Jag har nu kämpat mig igenom 3 final exams av 4. Vilket jag tror har gått ganska bra! Har min sista på tisdag nästa vecka, och det är ett prov jag veeeerkligen måste plugga till för att klara och för att bli godkänd i kursen. Jag har 4 dagar på mig, så det borde vara a piece of cake, eller hur? Men min studiemotivation är som bortblåst. Jag orkar helt enkelt inte få in mer information i mitt huvud. Känner mig som ett hopplöst fall.
Jag har ångest över min vikt. Ja, jag har gått upp i vikt igen. Hur mycket vet jag egentligen inte, för jag vill inte väga mig. Jag som kämpade så mycket för att gå ner. Jag gick trots allt ner 27 kilo. Och nu känns hela den prestationen som bortblåst. Kläderna sitter tight och det börjar bli jobbigt att leva igen, alltså det vardagliga livet. Så det är bara till att börja träna igen, eller hur? Men även motivationen till träningen är som bortblåst.
Jag har ångest över att veta att jag snart ska åka hem, men samtidigt har jag en stark hemlängtan. Jag längtar efter mina vänner, min familj, mina hundar, att jobba.. att kunna ha en ordentlig rutin. Jag har ångest över att jag inte vet hur framtiden kommer se ut när jag kommer hem. Ska jag flytta tillbaka hem till mamma och pappa? Ska jag gå tillbaka till mitt gamla jobb? Vill de ens ha mig tillbaka? Hur ska jag och Anton göra? Varför är vi från två heeelt olika ställen i Sverige?
Jag har ångest över att det inte känns som jag har tagit till vara på min tid här ordentligt. Hur mycket av Australien har jag egentligen sett? Inte i närheten av så mycket som jag hade tänkt mig. Men samtidigt är jag så otroligt tacksam över allt jag har fått se, allt jag har fått uppleva. Jag är tacksam över alla fina människor som jag har lärt känna här.
Alla dessa tankar snurrar i mitt huvud, och det tär på mig. Jag försöker tänka positivt, för att jag VET att detta är en fas jag går igenom, och att den kommer ta slut. På något sätt så kommer allting lösa sig. Jag VET det. Jag vet att jag kommer tänka tillbaka på detta om ett år och inte alls förstå varför jag tänkte såhär. Jag har ångest över att jag tänker såhär. Jag har, trots allt som snurrar i mitt huvud för tillfället, det världigt bra. Jag har haft möjligheten att kunna flytta utomlands. Jag har klarat av mina studier (hittils), jag har en underbar pojkvän, jag bor i en lägenhet på ett fyrstjärnigt hotell. Varför känns livet då inte så bra som jag vet att det skulle kunna kännas? Varför sitter jag här, som ett bortskämt, grinigt barn, på andra sidan jorden och känner såhär?
Jag måste ta tag i mig själv. Mitt löfte till mig själv blir att ta tag i detta. Plugga och kämpa mig igenom detta. Och sen njuta av min sista tid här.